Hereditär hemokromatos typ 1
There are five types of hereditary hemochromatosis: type 1, 2 (2A, 2B), 3, 4 and 5, all caused by mutated genes. Hereditary hemochromatosis type 1 is the most frequent, and unique related to the HFE gene. It is most common among those of Northern European ancestry, in particular those of Celtic descent. Hemokromatos ska misstänkas vid oförklarad leverpåverkan, oklara ledbesvär eller förhöjd järnmättnad i plasma.
Högt serumjärn eller hög järnmättnad är det viktigaste kliniska tecknet. Per Stål, docent, överläkare Rolf Hultcrantz, professor, överläkare rolf. Sammanfattat Hereditär hemokromatos är en vanlig ärftlig sjukdom med en prevalens i Sverige på cirka 0,5 procent. Sjukdomen är oftast asymtomatisk, men de vanligaste symtomen är trötthet, ledbesvär i främst metakarpofalangeal- och fotleder och leverpåverkan.
Hereditär hemokromatos – en vanlig genetisk sjukdom
Cirka 5 procent av obehandlade patienter utvecklar levercirros. Sjukdomen orsakas av mutationer i HFE-genen, vilket leder till brist på det järnreglerande hormonet hepcidin, med ett ökat järnupptag från tunntarmen som följd. Misstänk hemokromatos vid leverpåverkan utan annan förklaring, oklara ledbesvär eller förhöjd järnmättnad i plasma. Behandlingen är blodtappningar venesectio på — ml blod per vecka tills ferritinvärdet normaliseras.
Hereditär hemokromatos är en vanlig ärftlig sjukdom i Sverige som kan leda till levercirros om den inte upptäcks eller behandlas i tid. Den upptäcks oftast på grund av förhöjda levervärden eller förhöjd järnmättnad och förhöjt ferritin [1]. Sjukdomen leder till allvarlig organskada hos 5 procent av personer med den ärftliga formen, och eftersom det finns effektiv behandling bör sjukdomen upptäckas och behandlas i tid.
About Hemochromatosis
Förhöjt serumferritin är ett vanligt problem i den kliniska vardagen. Andra orsaker till en ferritinstegring förutom hereditär hemokromatos är inflammation, leverpåverkan, alkoholöverkonsumtion eller dysmetabolt järnöverskott [2]. I dessa fall beror det stegrade serumferritinet på läckage från påverkade leverceller, underliggande inflammation, där ferritin verkar som en akutfasreaktant, eller metabola syndromet, där orsaken till ferritinstegringen är okänd.
Etiologi och patogenes De senaste 15 åren har givit helt ny och omvälvande kunskap om järnomsättningen []. HFEgenens protein reglerar syntesen av ett hormon, hepcidin, som i sin tur styr kroppens järnupptag. HFE-proteinet är lokaliserat på levercellernas cellyta, där det interagerar med transferrinreceptor 1 TfR1 och 2 TfR2. När detta komplex aktiveras skickas signaler till cellkärnan att öka syntesen av järnhormonet hepcidin.
Både mutationer i HFE, som är vanliga i norra Europa, och i TfR2, som beskrivits från medelhavsområdet, leder därför till sänkt hepcidinsyntes. Hepcidin utsöndras från levercellen och sänker serumjärn genom att blockera järnupptaget från tarmcellerna och frisättningen av järn från makrofagerna. Hepcidinbristen vid hemokromatos leder till fortsatt högt järnupptag. Järnupptaget från tarmen stimuleras, järnfrisättningen till plasma ökar och järnmättnaden i plasma stiger.
Högt serumjärn eller hög järnmättnad är det viktigaste kliniska tecknet vid hemokromatos. Järnpoolen i plasma är liten, endast 20 mg järn. Totalt finns ca 4,5 g järn i kroppen, varav 0,5 g utgörs av en reserv. Hos patienter som är homozygota för CY-mutationen i HFE-genen och har förhöjt ferritin brukar det finnas från 2 g upp till ibland 50 g järn inlagrat i kroppens parenkymatösa organ. Järnpoolen har hög omsättning, där merparten transporteras till benmärgen för produktion av röda blodkroppar.
Döda erytrocyter fagocyteras av makrofager, som frisätter järnet till plasmapoolen. Hepcidin hämmar flödet av järn in i denna järnpool från både tarmceller och makrofager.
Vid inflammation stimuleras hepcidinsyntesen av interleukin Den höga hepcidinaktiviteten vid inflammation leder till att frisättningen av järn till järnpoolen stryps, och serumjärn sjunker snabbt, redan inom några timmar. Järnmetabolismen vid inflammation och hemokromatos är alltså två motpoler som beror på ökad respektive minskad hepcidinaktivitet i plasma. Den är betydligt vanligare än andra ärftliga leversjukdomar.
Cirka 5 procent får en allvarlig fenotyp med stora mängder inlagrat järn. Det är vanligare med symtom hos män än hos kvinnor. Den är vanlig i nordvästra Frankrike, Storbritannien och Irland, men spreds under vikingatiden till Skandinavien. Sjukdomen är ovanligare i södra Europa och sällsynt hos asiater och afrikaner. En annan mutation, H63D, kan i kombination med CY leda till lindrig hemokromatos. Denna genotyp kallas »compound« sammansatt heterozygoti.
Homozygoti för enbart H63D leder inte till hemokromatos. Heterozygoti för H63D är mycket vanligt och ses hos 15 procent av jordens befolkning. Av svenska patienter med hereditär hemokromatos har ca 90 procent homozygoti för CY och 5 procent sammansatt heterozygoti för CY och H63D [5]. Således saknar 5 procent av hemokromatospatienterna dessa mutationer. Hemojuvelin är en annan regulator av hepcidinsyntesen och har fått sitt namn av att mutationer i denna gen kan leda till juvenil hemokromatos med debut i årsåldern.