Personer som inte kan vara ensamma
De som känner sig ensamma går oftare till läkaren, läggs oftare in på sjukhus, drabbas oftare av sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, demens, ångest och depression. Därför är det angeläget att vi förstår vad ensamhet är, både på individ- och samhällsnivå, så att vi kan vidta åtgärder mot den.
Existentiell ensamhet – att vara ensam omgiven av många
Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar. Att inte längre vara någon att räkna med, att vara begränsad och hamna i beroende på grund av kroppens skröplighet eller att behöva ta hand om svåra situationer själv utan att kunna dela upplevelsen med någon annan. Så beskriver några sköra äldre personer vad existentiell ensamhet kan betyda för dem. Tre olika avhandlingsarbeten har fördjupat sig i ämnet ur tre olika perspektiv: de sköra äldres, de anhörigas och vårdpersonalens.
Att hitta en kort och koncis definition av existentiell ensamhet är inte helt enkelt. Filosofer har beskrivit det som ett allmänmänskligt fenomen som kan omfatta tankar kring döden och livets mening. Existentiell ensamhet skulle kunna definieras som en djupare form av ensamhet som är sammanflätad med annan form av ensamhet, till exempel social ensamhet eller emotionell känslomässig ensamhet. Existentiell ensamhet kan drabba i alla åldrar och kan komma till oss i livets olika gränssituationer, till exempel vid svåra livsval eller sjukdomsbesked och att vi då upplever att vi inte kan dela detta med andra människor, även om de finns runtomkring oss.
Det centrala för god existentiell hälsa är att behålla sin autonomi och att känna att man är del i en större helhet, att känna sig delaktig. Avsaknad av detta utgör en viktig del i den existentiella ensamheten. Källa: De har under sina yrkeskarriärer jobbat inom äldrevården Malin och i den palliativa vården Marina och Helena och vårdat människor som på ett eller annat sätt befinner sig i livets slutskede, då existentiella frågor ofta aktualiseras.
Det centrala har varit att fånga upp olika berättelser, då berättelser fångar komplexiteten i frågan och kan belysa den på ett bra sätt. Marina Sjöberg, doktorand vid Lunds universitet, har studerat existentiell ensamhet ur de äldres perspektiv genom att låta dem själva berätta om hur de upplever sin situation och om eventuella strategier för att hantera detta.
Den ofrivilliga ensamheten kan skada oss
Men samtidigt var deras berättelser också väldigt individuella. Någon beskrev det som en lång väntan på den enda stunden som var värd att vänta på. Men även här fanns begränsningar. Den som är beroende av hjälpmedel tar mycket mer plats, kommer inte in på alla ställen, kan kanske inte transporteras i en vanlig bil och så vidare. Fokusgrupper är en forskningsmetod där man låter forskningsdeltagare diskutera olika förutbestämda frågor i mindre grupper.
En annan berättade om att den existentiella ensamheten kunde komma då hen upplevde sig bli bemött som ett objekt. Andra beskriver det som en känsla att inte längre höra till, att bli separerad från sin omvärld. Det finns också flera berättelser från äldreboenden som handlar om att känna sig djupt ensam men ändå omgiven av många andra. Aktiviteter som erbjuds kanske inte passar alls och upplevs som meningslösa. Att till exempel få äta själv i lugn och ro på sitt rum eller att pyssla för sig själv med något meningsfullt gav lindring, berättar Marina Sjöberg och fortsätter:.
Likaså andras omtanke. Till exempel att personalen självmant kom in och frågade om man behövde något så att den äldre inte behövde be om hjälp hela tiden. Det kunde lindra känslan av beroende och av att vara till besvär. Så beskriver dottern besöket. De äldre och deras yngre anhöriga, som barn och barnbarn, har inte alltid samma bild av situationen. Det handlar inte om illvilja, de närstående vill visa omtanke och omsorg men ibland blir det fel.
En delförklaring kan vara att de äldre och deras yngre anhöriga lever ofta i olika världar och framför allt i olika tempo. Men det kan vara värdefullt att ha kunskap om vad det är som skiljer sig åt, säger Helena Larsson som har forskat på hur de anhöriga känner av och tolkar de äldres upplevelser av existentiell ensamhet. Hennes forskning visar både på samstämmighet och skillnader. Även de anhöriga uppfattar kroppens skröplighet och de begränsningar det leder till, exempelvis att den äldre inte längre kan följa med på utflykter eller annat som de gjort tidigare.
De uppfattar att den äldre befinner sig i någon form av avveckling, att hen håller på att förlora sina vänner, kanske behöver flytta, göra sig av med saker och så vidare. Men det finns också situationer där de äldres och de anhörigas bilder skiljer sig åt. Äldre kan beskriva sin tillvaro som en enda lång meningslös väntan. De anhöriga uppfattar det som brist på aktiviteter och försöker uppmuntra sina äldre att delta i gemensamma aktiviteter som anordnas på äldreboendet.
Men det är kanske inte alls vad den äldre vill. Här ställs meningslös väntan mot brist på aktiviteter. Men då är det viktigt att vara medveten om diskrepansen, att situationer inte alltid uppfattas lika. Min forskning visar på vikten av att lyssna in olika röster, få in olika perspektiv och sedan skapa sig en egen bild av situationen. Det krävs flera olika bilder för att kunna se helheten, säger Helena Larsson.
Hur väl rustade är vårdpersonalen för att möta de existentiella frågorna, vad finns det för utmaningar och skiljer de sig mellan olika typer av vårdinrättningar?