Furstendöme ängel
Ty i Honom bor hela Gudomens fullhet kroppsligt; och du är fullkomlig i honom, som är huvudet över all furstendöme och makt." – Kolosserna (NKJV) Må vi vandra i denna sanning, dagligen leva ut den seger som är vår genom Kristus, och modigt visa Guds mångfaldiga visdom för alla furstendömen och makter. Ett fåtal av furstehusens överhuvud är alltjämt statschefer. På svenska är furstlig en samlingsbeteckning för alla nuvarande eller historiska regentätter från kejserliga till småfurstar, [ 1 ] vilka står över adeln.
Tyska har motsvarande samlingsbeteckning Fürst och fürstlich för regenters ätter.
Europas furstehus – Wikipedia
Hus som regerar eller har regerat kallas ofta på tyska även hoher Adel eller Hochadel högadel. Icke-regerande adel kallas niederer Adel lågadel. I tyskt språkbruk ger historiskt regentskap högadlig status, inte titeln, medan i Sverige titlarna greve och friherre ger högadlig status [ 6 ] och lågadeln är obetitlad [ 7 ] ; på svenska betecknas hus som regerar eller har regerat vanligen inte som adliga.
Storfurstendöme kallas en monarki där monarken bär titeln storfurste. Finland var ett storfurstendöme under den ryske kejsaren — , se Finlands historia: Storfurstendömet. Också delar av Ryssland samt Litauen var storfurstendömen under medeltiden. Titeln storfurste bars också av medlemmar av det kejserliga huset i Ryssland. Efterhand uppkom ett system av dynastiska europeiska riken i vilka dynastierna — furstehusen — spelade en betydande roll enligt vissa historiskt utvecklade principer.
Genom omfattande ingiften och en oftast iakttagen sedvänja att icke gifta sig under furstlig rang kom Europas furstehus att forma en tätt sammanvävd klass över riksgränserna.
The Angel of Lübeck
Andra må kriga; du, lyckliga Österrike, gift dig! Dynastisk politik äktenskapspolitik var ett maktspelsmedel jämte krig och diplomati. Reformationen minskade ingiftena mellan det protestantiska och katolska Europa; [ 10 ] [ 13 ] nyss utkämpade krig däremot lade inga hinder för furstehusens integrering. Tvärtom kunde krigförande makter bilägga rivalitet genom dynastisk politik; långvariga fienderna Frankrike och Österrike formade en allians genom bortgiftet av Marie-Antoinette [ 14 ].
Endast pågående krig hindrade tillfälligt furstehusens ständigt pågående integrering, som då Karl XI och danska prinsessan Ulrika Eleonora trolovade sig, levde åtskilda medan skånska kriget utkämpades, och strax efter freden gifte sig [ 15 ]. Genom islams frammarsch skapades förutsättningarna för en västerländsk kristen kulturkrets med jämförelsevis få förbindelser söderut och österut. Östliga ryska , georgiska och bysantinska furstehus ingick under skilda perioder i den europeiska sfären.
När den osmanska stormakten expanderade ingick osmanerna ett antal äktenskapsallianser med balkanska och bysantinska furstehus; föreställningen om en total åtskillnad mellan de kristna och muslimska sfärerna genom historien är felaktig. Den saliska lagens principer om manlig företrädesrätt ledde till att endast ett fåtal regerande drottningar fanns, [ 18 ] och furstehusens namn och heraldiska vapen som uppkom först under högmedeltiden nedärvdes på manslinjen.
Regerande drottningar godtogs i några länder vid vissa tillfällen när ett furstehus utslocknat på svärdssidan. Drottningen räknades till sin faders ätt, och hennes manliga avkomma kunde följa sin mor på tronen, efter att hon gift sig kungligt. Prinsgemålens ätt räknades då som rikets nya furstehus. När endast en kvinnlig arvinge fanns kunde konflikter bryta ut som österrikiska tronföljdskriget , efter vilket tronföljdsfrågan löstes med en pragmatisk innovation.
Den sista av ätten Habsburg var Maria Teresia av Österrike , men vid hennes giftermål med en furste från Lothringen påstods att paret hade en gemensam förfader på manslinjen. En doktrin om regentskap av Guds nåde utvecklades och omfattades av många regenter och undersåtar. Uppfattningen växte fram att en regent borde tillhöra den gränsöverskridande fursteklassen om de politiska förhållandena ändrades till exempel genom at nya furstevärdigheter uppstod eller furstehus utslocknade.
Furstehusen var i princip jämställda, från de kejserliga till de maktlösa mediatiserade småfurstarna. I praktiken gjordes stundom skillnad mellan högre och lägre furstehus. Idén om den furstliga klassens gränsöverskridande ekvivalens ledde till att riken och mindre furstendömen vid behov kunde få en ny manlig dynasti från en annan del av Europa med en annan trosbekännelse: en tysk linje kunde bli härskare i det östortodoxa Grekland, till exempel; furstligheten ansågs viktigare än anknytning till landet i fråga.
Vissa agnatiska ätter kunde sprida sig till vitt skilda länder genom yngre grenar sidolinjer, engelska cadet branches. Drottning Elisabet och hennes make Prins Filip tillhör båda på manslinjen tusenåriga furstliga tyska ätter, vilket är grunden för deras värdighet enligt traditionellt synsätt. Drottning Elisabets egentliga agnatiska ätt, huset Wettin , spreds dessutom till vitt skilda riken som Portugal och Bulgarien.
Ofta har den äldsta grenen av ett furstehus utslocknat efter flera århundraden. Idén om den furstliga klassens särställning ledde ofta till situationen att sidolinjer ofta hade etablerats som furstehus innan den äldre linjen dog ut. Bilden av vad ett furstehus är utvecklades under historiens lopp. Ett antal inslag i systemets struktur såsom en klart utbildad ideologi om namngivna agnatiska ätter är efterkonstruktioner från rojalismens senare århundraden [ 21 ] — se Askanien nedan.
Idealiskt sett skulle ett furstehus ha regerat sitt land sedan landets uppkomst i tidig medeltid utan föregångare, med kristendomens införare i landet i stamträdet. Högt anseende hade också att ha regerat sedan omkring år eller de första århundradena av andra årtusendet, som huset Wittelsbach i Bayern. Furstehus skall helst ha ett ursprungligt slott, som preusserkungarnas senare tyska kejsarnas Burg Hohenzollern eller Habsburgarnas slott Habsburg i nuvarande Schweiz , och en urgammal begravningsplats, som Huset Savojens Hautecombes kloster.
Det fastlades vilka furstehusen var och deras värdighet som regerande eller detroniserade. En agnatisk fursteätt har idag ofta historia som består dels av en säker härledning till en medeltida stamfader, dels i äldre mer eller mindre osäker härledning till tidigare stormän i det knappa källmaterialet. Mycket av det som man i dag ser som typiskt för monarkin skapades eller skärptes under denna period.